söndag 4 februari 2018

Sometime During Eternity . . .

Bildresultat för max ernst jesus

Sometime during eternity

                                                       some guys show up  

and one of them

                      who shows up real late

                                                       is a kind of carpenter  

      from some square-type place

                                              like Galilee

          and he starts wailing

                                          and claiming he is hip

            to who made heaven

                                       and earth

                                                      and that the cat

                   who really laid it on us

                                                 is his Dad

          And moreover

             he adds

                         It’s all writ down

                                              on some scroll-type parchments  

          which some henchmen

                  leave lying around the Dead Sea somewheres  

                a long time ago

                                       and which you won’t even find  

         for a coupla thousand years or so

                                                 or at least for

      nineteen hundred and fortyseven

                                                      of them

                            to be exact

                                             and even then

         nobody really believes them

                                                   or me

                                                            for that matter

          You’re hot

                         they tell him

          And they cool him

          They stretch him on the Tree to cool

                         And everybody after that

                                                               is always making models  

                                          of this Tree

                                                          with Him hung up  

          and always crooning His name

                                     and calling Him to come down  

                                 and sit in

                                                 on their combo

                           as if he is the king cat

                                                            who’s got to blow  

                      or they can’t quite make it

                      Only he don’t come down

                                                         from His Tree

          Him just hang there

                                       on His Tree

          looking real Petered out

                                          and real cool

                                                             and also

                   according to a roundup

                                                    of late world news  

             from the usual unreliable sources

                                                               real dead


Bildresultat för max ernst jesus

IMG_20180204_110021

IMG_20180204_105921

Lawrence Ferlinghetti

Illustration: Max Ernst

Crucifixion (Kreuzigung), 1913 Kunstmuseum Bonn, Germany

tisdag 30 januari 2018

Svaret på mitt DNA-test

yhst-137970348157658_2504_312351427_thumb[2]

Svaret på mitt DNA-test har kommit

hemligheterna i mitt blod

är nu en öppen bok


Precis som jag misstänkte

var min farfars far en kungsfjäril

jag är delvis bärnsten

men även påfågel

det finns dinosauriefjäll i min benmärg

och spår av vita människor i min saliv


Mitt näshår är gräset på Rurubi-savannen

mina lungor banyanliljans blad


Min vänstra handflata

är en karta över kambrium

linjerna i den högra

skildrar fjälltundrans lämmelstigar


Jag har varit svart, vit, grå, blå, grön,

zebrarandig och vårtbeväxt


Någon enstaka gång fager

men oftast vederstyggligt ful och motbjudande


Delar av mig grävdes fram ur Dresdens ruiner

Min andedräkt bär spår av en neandertalflickas drömmar

Vaxproppen i min hörselgång

är rester från en sju miljarder år gammal tvättbjörn


Tandkött, slemhinnor, nagelband och ögonvitor

härleds till den sista tasmanska tigerns trampdynor


Det var min urmoder

som med en gnista från den eviga elden

tände stubinen till

big-bang


den brann i miljoner år

och utlöste sedan explosionen

som blev till mig och dig


Lite mer nyligen

säg sextiotusen år för Kristus

gick jag på håriga tassar

över en imaginär luftbro

från Jönköping till Amritsar


Jag var maskrosen som åts av haren

som åts av räven

som när jägarna närmade sig

flydde på ett isflak


Jag var brodern du sålde som slav

jag var slavhandlaren

och kedjan


Jag var en hårlock i pannan på kvinnan

som för tjugofem tusen år sedan

vandrade baklänges över Berings sund


Mycket av det som är jag

vilar under en sten i Botswana


Och delar av mig

väntar ännu på att kratsas fram

ur Mohenjo Daros dammiga rester


Trots att jag aldrig varit försvunnen

är jag nu här igen

för kort stund


den här gången för att förlåta


-----------------------------------------------

(Inspiration -  Fred LaMotte. Tack.)

tisdag 16 januari 2018

Rant # 13 - Den tickande bomben har briserat

bomb-blast

Nu har alltså den tickande bomb som det som det så länge talats om att vi lever med exploderat med full sprängkraft. Glasskärvor och splitter far åt alla håll. Det går inte längre att relativisera, blunda eller vända bort blicken

Kalla mig en cynisk pessimist, en svartsynt, kallhamrad, visionslös oldtimer, som en gång för alla tappat det. Men min prognos är denna: vi kommer att bli tvungna att snacka handgranater, gängskjutningar och integrationsrelaterade problem i många, många år framöver.

Egentligen borde vi prata om hur vi ska kunna införa samhällslön och dela upp jobben när robotarna tar över, om bidöden och det faktum att jorden förlorat hälften av alla vilda djur de senaste fyrtio åren. Om smältande glaciärer och vikten av förbud mot mikroplaster.

Men tyvärr mina vänner, det akuta våldet kommer att ta all vår tid och energi i anspråk.

Det finns ingen vetenskap eller beprövad erfarenhet att tillämpa i den situation vi nu befinner oss, för vi har aldrig varit i ett läge som ens avlägset påminner om detta. Det finns heller ingen politik att applicera. Det kommer inte att dyka upp någon ansvarig politiker, teknokrat, nobelpristagare eller expert som ställer allt till rätta. Alla famlar i blindo. Till och med GW. Ingen vet vart det här är på väg att barka, hur mycket värre det kommer att bli. Och om det sedan, när den absoluta nollpunkten nåtts, kommer att vända och bli bättre.

Det kanske allra mest anmärkningsvärda är att det fortfarande finns folk som tror att någon partiledare kan göra något åt det här. Det är samma sorts blåögda naivitet som har gjort att vi befinner oss där vi är. Särskilt obegripligt är det att många tror att Jimmy ska kunna göra skillnad. I själva verket är han lika bortkollrad som Jan, Jonas. Ulf, Gustav, Gudrun, Ebba, Annie och Stefan.

4

Härifrån och framåt kommer många att prata sig blåa om socialtjänst, förskola, skola och fritidsgårdar. Och om samhällets ansvar, utan närmare definition. Andra kommer att säga att i ett annat land är det mycket bättre, där har man minsann hittat en modell som fungerar.

Kriminologer och diverse forskare kommer att presentera statistik och leverera mer eller mindre fantasifulla förklaringar och förslag. Förtvivlade eldsjälar i kvarteren där det skjuts kommer att intervjuas. Någon som tidigare var gängkriminell, men som nu reser runt i skolorna och föreläser, får frågor om hur han bar sig åt för att bryta den destruktiva livsstilen.

På båda sidor skyttegraven kommer man att ge Reinfeldt skulden. Det ena Fredrik_Reinfeldt_12_Sept_2014laget för att han införde jobbskatteavdrag, och därmed urvattnade det offentliga skyddsnät som hade kunnat göra skillnad. Det andra för att han förde en öppna era hjärtan-politik och välkomnade allt för många svårintegrerade invandrare på allt för kort tid.

Som om det hade någon betydelse kommer media att fortsätta rapportera om partiledarnas popularitetssiffror och partiernas rörelser i opinionsundersökningar. Frågan klarar KD fyraprocentspärren kommer fram till valet att upprepas dagligen.

I september kommer vi som en flock boskap att fösas till valbåsen, där vi utfordras med illusionen att vår lilla lapp i lådan är viktig, att vi gör vår röst hörd och lämnar ett betydelsefullt samhällsbidrag, att vi utför vår medborgerliga plikt i en demokrati. 

bomb-blast

Problemen med bristande integration i allmänhet och den eskalerande kriminaliteten i synnerhet kommer inte att gå att lösa med mindre än att samhället förändras i grunden. Att lappa och laga genom diverse sysselsättningsprojekt, subventionerade anställningsformer, fler poliser, fritidsgårdar och ett allmänt stärkande av befintliga, skattefinansierade strukturer kommer inte att förslå.

Eftersom en levande vänsteridé om hur problemen ska lösas, hur samhället, välfärdssystemen och arbetslivet ska organiseras, hur vi ska leva tillsammans i en tid av globalisering, flyktingströmmar och ny arbetsavskaffande teknik, eftersom en sådan helt och hållet saknas, står vi inför en förskjutning högerut. Dvs hårdare tag, fler poliser, fler privata välfärdslösningar, privata vaktbolag, militärer i förorten, gated comunitites, inkapacitering, sjunkande valdeltagande, medborgargarden, skatterevolt etc.

Denna utveckling är redan i full gång. Och vi har bara sett början.

Så länge vänstern inte mäktar mer än att vara emot vinster i välfärden och upprepa mantrat beskatta de rika, så kommer man att sakna all relevans.

Det krävs en helt ny vision, som griper tag i människor och som gemene man intuitivt i djupet av sitt innersta känner är rätt. Som fångar alla människors, inte bara svaga gruppers och den så kallade arbetarklassens, drömmar och förhoppningar om ett bra liv och en bättre värld. En sådan måste handla om ett nytt sätt att leva. Mycket långt ifrån rådande materialism, tillväxthysteri och konsumtionshets.

Och jag själv då? Ska jag bara kverulantgnälla här på min blogg? Är det det enda jag förmår? Ska jag inte kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och hjälpa till att få skutan på rätt köl? Den som inte deltar i lösningen är väl en del av problemet?

Tyvärr måste jag meddela att jag lämnar walk-over. Det här samhället befinner sig, och har alltid befunnit sig, på ljusårs avstånd från det jag skulle vilja leva i. I dag är det mig mer främmande än någonsin.

Screenshot_2018-01-16-22-36-24

018-01-16-22-36-50

.

Relaterat: Swedish PM does not rule out use of army to end gang violence

-----------------------------

Rant - a discourse by a single performer, especially if irritated or upset

måndag 15 januari 2018

Oj, vi reser till Ooij, del 4 - back to bykrogen

IMG_20180115_090813 (1)

Jag trodde jag parkerat svärmor Oma i Holland. Men på gränsen mellan Skåne och Halland dyker hon upp, i form av registreringsplåt. Jag inser att hon, på samma sätt som en evighetslång Netflix-serie, inte har för avsikt att släppa taget om mig.
IMG_20180115_090813 (1)
Det som mer än något annat piggar upp i Holland är holländarnas naturliga sociala samspel. Det är så långt ifrån vår svenska fåordighet och blygsel man kan komma. Främlingar stannar på gatan och pratar med varandra.
Framför mig i kön till kassan i den eminenta skivbutiken Kroese i Nijmegen stod en man i min ålder. Plötsligt vände han sig om, höll upp den cd–box med The Doors han var på väg att köpa, och frågade:
– Do you like the Doors?
– Absolutely, svarade jag. One of my top ten groups.
– Really? What’s your favourite song?
– People are strange, I guess. What’s yours? original
– This is the end. Capolla used it in Apocalypse Now, did you see that film? Outstanding.
– I know, I’ve seen it several times.
– Were you from? United States?
– No, from Sweden.
Så fortsatte det fram till kassan. Vi betalade och skildes som vänner.
Egentligen avskyr jag att sociologisera mänskligt beteende, men följande reflektion går inte att undvika: kanske har holländarnas sociala tyngdlöshet utvecklats på grund att de är så många på så liten yta. Det har tvingat dem att hitta ett friktionslöst samspel.
I Sverige finns det gott om plats. Vi kan springa och gömma oss i en sjumilaskog om vi oförhappandes blir tilltalade av någon vi inte känner.

Det svenska begreppet fika börjar ju bli allt mer känt internationellt. I Nijmegen har man döpt ett café till Fika. Man presenterar sig så här

Wecom bij Fika

Met een knipoog naar de Scandinavische landen serveren we smörrebröd, specialty coffee, kaneelbroodjes en aquavit cocktails. Deens design siert ons interieur en Zweedse garnalen, Danish blue kaas en Noorse zalm vullen jullie buik.

(Med en nick till de skandinaviska länderna serverar vi smörrebröd, specialkaffe, kanelbullar och aquavit–cocktails. Dansk design dekorerar vår interiör och svenska räkor, danska blåost och norsk lax fyller magen.)

Kanske skulle vi kunna göra ett byte länderna emellan. De adopterar vår fikakultur, och vi deras fördomsfria inställning till cannabis.

När vi ändå är inne på det som är skadligt, farligt, olämpligt och omoraliskt, kan jag avslöja att det i Holland är mycket svårt undvika intag av relativt stora mängder trappist-öl på en daglig basis. Det är ett överjäst, smakrikt och välgörande starkt öl.

Varumärket Trappist är strikt reglerat. Ölet får bara bryggas i trappistkloster, av munkarna själva eller under deras överinseende.

Elva kloster har tillåtelse att brygga ölet, sex finns i Belgien, två i Holland, två i USA och ett i vardera Italien och Österrike.

Vinsten munkarna gör på tillverkningen går till välgörenhet och socialt arbete. Eftersom förtjänsten ger munkarna möjlighet att göra världen lite bättre, kan man med dricka det med gott samvete.

Nu är vi tillbaka i Västra Bodarne, och har bytt till vardagskostym och skor med enkel snörning. Om det funnits en bykrog här så hade jag hängt där. Men det gör det bara i fantasin. Här finns varken kiosk eller pizzeria.

Bildbevis från resan:

Resesällskap dotter, tack för att du finns

måndag 8 januari 2018

Oj, vi reser till Ooij, del 3 – en missad båt

NxsbgTo

Kastar ned några snabba rader på färjan mellan Puttgarden och Rödby. Missade avgången med tre minuter och var tvungna att vänta i en timma. En totalt jävla bortkastad timma på en färjekaj, där den enda underhållningen var en jättebildskärm som öste ut reklam för sprit, tobak, kalsonger och parfym.

Tre minuter!!! Kunde jag inte googlat när båten skulle avgå? Det hade ju bara krävts att jag efter Melmshöhe trampat lite hårdare på gasen, så hade vi sluppit uthärda denna iskalla färjeperrongstimma mitt i natten.

Jag ville sätta på Lennon-låten Mother på bilsteron på högsta volym, för full hals sjunga med i den, men byta ut mama mot scandlines.

I needed you

You didnt need me

Nu försöker jag hantera frustrationen, besvikelsen och orättvisan på det vuxnaste sätt jag vet, genom att skriva blogginlägg.

Jag är trött. Jag har kört bil i sex timmar. Jag har druckit massor med kaffe och satt i mig en hel Bossche Bol, som det blivit vår tradition att äta i bilen på hemväg från Holland.Bossche_bol_1

Bossche Bol är en chokladbakelse fylld med grädde. Bakverket kommer ursprungligen från staden 's-Hertogenbosch, som också kallas Den Bosch (staden som såg Hieronymus Bosch födas).

Bollen bakades först av en Lambermont, med ett annat hölje, och fylld med senap. En konditor vid namn Henri van der Zijde längre med på gatan snodde idén, fyllde bollen med grädde, och succén var ett faktum.

Detta hände på 1920-talet och klimatet det var ganska vått, folket tjänade kapitalet, som kort och gott, levde flott.

Jag har lyssnat på spellistan All Beatles songs in chronological order, från Magical Mystery Tour och framåt. Lyssnat på Kvartals intervju med Tino Sanandaji och på Russell Brands podd Under the skinn, med min husgud Rupert Sheldrake som gäst. Rubrik: Science Vs God - Is There A Life Force That Transcends...

Hustru Ilse bredvid mig har mediterat och vilat. Hon kan inte läsa i bilen pga att hon blir åksjuk. Dotter Ester i baksätet har tittat på film, pluggat och lyssnat på diverse nedladdade poddar.

51fHJW6mPbLJag läser Leonard Cohens bok The Book of Longing (som jag köpte i världens bästa bokaffär Dekker v d Vegt i Nijmegen) och märker plötsligt, i skrivande stund, att jag blivit väldigt influerad av hans sätt att beskriva världen. Det verkar som att jag leker att jag är Leonard.

Cohen var en man vars liv kretsade kring ständiga frågor om vad tillvaron egentligen går ut på, gud, döden, evigheten, det heliga. Detta på ett sätt som, inbillar jag mig, liknar mitt.

Efter fem år som munk i ett zen-kloster skrev han i dikten Leaving Mt Baldy:

I finally understood

I had no gift

for Spiritual Matters

En stor och värdefull insikt, som för eller senare förmodligen kommer att nå även mig.

sharedStoryboard_Mon Jan 08 16_48_11 CET 2018

Båten är full med polacker. Sannolikt hantverkare på väg till Danmark och Sverige.

Jag har alltid uppfattat det som att hantverkare befinner sig väldigt långt ifrån platserna där jag vistas. Detta oavsett deras nationalitet. Vi talar så att säga inte samma språk.

man-asks-electrician-whether-or-not-he-wants-to-engage-in-small-talk-benjamin-schwartz

Det finns också särk-klädda och storskäggiga muslimska män på båten. De är mig ännu mer främmande än de polska hantverkarna.

Samtidigt vet jag att de är mina medmänniskor. De gör denna resa, på färjan och i livet, tillsammans med mig. Om jag höll på att drunkna skulle de försöka rädda mig, med risk för att själva drunkna på kuppen.

Det slår mig att det kanske bara är där och då, i den akuta livräddarakten, som vår sanna natur skymtar fram. Som vi får kontakt med vår genuina osjälviskhet, vår innersta kärleksnatur. Med vår gudomliga potential.

Fast, å andra sidan. Om det varit krig och vi varit i olika lag så hade såväl de muslimska männen som polackerna försökt döda mig. Kanske hade de rentav torterat mig först, och njutit av det.

Så ger mig alltså färjan vi inte hann med möjlighet att formulera denna insikt – var och en av oss måste varje dag, i varje möte, välja vad vi vill vara. Livräddare, eller bödel.

Amen

Smile

-------------------------------------------------------------------------------------

Bild överst: Salvador Dali “Ship with butterfly sails” (1937)

I mitten – båterinterör – eget foto bearbat med android-appen Storyboard

fredag 5 januari 2018

Oj, vi reser till Ooij, del 2 - Oma

IMG_20180104_121624_processed

Det är inte Ooij som intresserar oss. Vi ska bara bo där. Hotellet heter De Gelderse Poort, och ligger nära ett naturreservat vid floden Waal. Fina promenadstråk utlovas, och en restaurant som enligt hemsidan serverar “a wide range of delicious dishes, with something for everyone’s taste”.

Tror dock inte jag kan få varken aloo gobi, naanbröd eller gostaba. Men det finns M_mainSPECIALITEITENindisk mat i närliggande Nijmegen. India Gate på Molenstraat serverar god thali.

Vi reser till Holland för att besöka vår Oma. Hon är mormor, svärmor och mamma, i en och samma person.

Oma består av stjärnstoff, och som alla andra människor är hon ett heligt mysterium. En olösbar gåta, en odefinierbar och obegränsad karaktär i ett gudomligt drama, som kommit till världen för att bidra till mänsklighetens utveckling.

IMG_20180105_115132_processed

Hon har tveklöst bidragit till min.Tillsammans med henne har jag tvingats öva både tålamod och ödmjukhet. Oma är inte medvetet elak, men i likhet med de européer som lurade fjäderskruden av Amerikas urbefolkning talar hon med kluven tunga.

Jag lärde mig tidigt att jag kunde avväpna henne med hjälp av humor. Utan min förmåga att få Oma att skratta hade vår relation sannolikt varit en katastrof.

Oma föddes i Apeldoorn och växte upp med åtta syskon. Fyra av dem emigrerade till Nya Zeeland på femtiotalet. Nu finns bara tante Riet, som bor i Utrecht, kvar i livet.

Pappan Gerhard Mentink drev en modebutik på Hoofdstraat i Apeldoorn, och handlade med fastigheter och aktier. Han var framgångsrik och byggde upp en mindre förmögenhet. Hans maka, Omas mamma, hette Wreeswijk innan hon gifte sig, och var alltså troligtvis släkt med vår Cornelis.

cats

Pappan insjuknade relativ ung och han dog i Omas armar. Ett minne som hon av lättförståeliga skäl ofta återkommer till. Hon förlorade även sin make tidigt. Oma hävdar att även han dog i hennes armar, men barnen säger att det är en efterkonstruktion. Hon hittade honom död på vardagsrumsgolvet, och det är förstås dramatiskt nog.

Oma har satt tre döttrar och en son till världen. Hon har jobbat som gymnastik- och yogalärare och är känd som en skicklig tennisspelare. Hon älskar musicals, operetter och klassisk opera. Yngsta dottern är en uppburen musical-artist i Wien, hennes äldsta är doktor i psykologi och forskare vid Göteborgs Universitet.

Oma är gammal, men fortfarande pigg och alert, om än i tilltagande grad yr i mössan. Hon glömmer att jag inte pratar nederländska och tilltalar mig på det språket, i stället för på engelska, som hon gjorde förr. Hon har dålig koll på veckodagar och egennamn.

Man har i laboratorieförsök lyckas vända åldrandet hos möss, genom att tillföra blod från yngre möss och genom cellmanipulation. Detta kommer i sinom tid att tillämpas på människor, men Oma hinner sannolikt inte uppleva de föryngringsmediciner som är på väg.

Vi som är medelålders och yngre kommer dock tack vare dessa preparat att kunna lägga minst en tredjedel till vår beräknande livslängd.

onsdag 3 januari 2018

Oj, vi reser till Ooij

cats

Lennon/Mccartney bidrar med resans motto:

                           Working for peanuts is all very fine
                           But I can show you a better time

                           Baby you can drive my car

x10

Ursäkta årets hittills värsta ordvits i bloggrubriken, men den är med sanningen överensstämmande. Vi är på väg till det lilla samhället Ooij i kommunen Berg en Dal, provinsen Geldreland, Nederländerna.

Vägen dit går i sedvanlig ordning via ett antal konstmuseer.

Mjellby, som visar foton av Rodney Smith.

Webb_Rodney Smith, Collin with clock, New York City, NY 2005 och Rodney Smith, Shirley in an Eagle's Mask, Snedens Landing, NY, 2003

Louisiana, som under rubriken Being There visar videoverk, skulpturer och installationer.

Och i Bremen, Proof of Life / Lebenszeiche (Works from a Private Collection) på Weserburg, Museum für moderne Kunst

Cordula Ditz You'd better run (2010)

Vi snackar bilresa således. På det sättet har vi under årens lopp tagit oss till Holland otaliga gånger. Oftast kör jag hela natten, med de övriga familjemedlemmarna sovandes i baksätet. Om och när jag inte längre orkar hålla ögonen öppna tar min livspartner Ilse över.

Jag gillar verkligen att timma efter timma mitt i natten forsa fram på autobahn, med ett regelbundet intag av starkt kaffe, Red Bull och choklad. Samt ett väl förberett utbud av poddar och musik i lurarna.

Den här gången har jag laddat ned spellistan All Beatles songs in chronological order, som klockar in på 17 timmar och 32 minuter. Eftersom hela resan tar 11 timmar och 42 minuter så kommer jag nog bara till All you need is love innan vi är framme. 

Den nattliga autobahn-utmaningen försätter mig ibland i ett Twin Peaks-liknande tillstånd, Kampen mot tröttheten och monotonin, strålkastarljusen från den mötande trafiken, ledet med långtradarelefanter i högerfilen, fartdårarna som svischar förbi i 250 knyck, allt detta ger upphov till en sorts hypnotisk trans. Stundtals vet jag inte om jag hallucinerar fram ortnamnen jag möter på skyltarna, eller om de är verkliga: Melmshöhe, Grömitz, Pönitz, Kabelhorst …

Det enda som fattas är att en sotig luffare med lysande ögon dyker upp utanför rutan och med skrovlig röst frågar: Gotta light?

När vi någon gång vid gryningstimmen passerar gränsen mellan Tyskland och Holland inträffar något märkligt, som varken är inbillning eller hallucination. Ett sorts själsligt skred äger rum invärtes. Förflyttningen är obetydlig rent geografiskt, själva gränslinjen är inte ens synlig för blotta ögat, men inuti mig är avståndet mellan landet jag lämnar och det jag reser in i enormt.

Det är fel att kalla denna förändring känslomässig, även om Holland känns på ett helt annat sätt än Tyskland. Det handlar snarare om en inre mental förvandling av eterisk upplevelsekaraktär.  

Länder har, precis som människor, växter och djur, en själ, en personlighet, en aura, en särskild energi. En del har en starkare karaktär än andra, och upplevs därför mer påtagligt.

Den kollektiva överenskommelse, berättelse, eller rentav fantasi, som kallas Holland, existerar inte endast  som en föreställning inuti ett antal fristående människor. På en djupare nivå hänger dessa individer ihop i ett numinöst fält.

När jag lämnar Tyskland blir jag en del av fältet som är Holland, och det griper in i mig på flera nivåer, av vilka flera är djupt omedvetna.

Fältet är poröst och kan inte konstateras med den typ av grova mätinstrument som i dag används för projektering av vägnät och fabriksbyggnader. Det kan inte heller fångas i matematiska formler. Men det kan förnimmas på en intuitiv, telepatisk nivå, även utan konkreta geografiska sinnesintryck. Jag hade känt Holland runt mig och i mig även om jag förts dit med förbundna ögon, och alltså inte säkert vetat var jag befann mig.

I vår moderna kultur, där den materiella verkligheten är den enda som tillåts existera, och där det vetenskapliga prästerskapets proklamationer är lag, är en tanke som den jag här för fram nästan hädisk. Och för ganska många sannolikt både obegriplig, onödig och smått löjeväckande.

På andra håll, tidigare i historien, där man studerat dessa fenomen grundligare, uppfattade man livet och världen på ett annat sätt. Där var vår materiella existens blott en tunn slöja, som dolde en oändligt stor, rik och vidsträckt veklighet.

Följande citat från den tibetanska dödsboken är ett exempel:

Acceptera möjligheten att det finns ett gränslöst medvetande, som vi inte har några ord för att beskriva. Att medvetandet kan expandera utöver ditt ego, dig själv, din välbekanta identitet, bortom allt du har lärt dig, bortom dina tankar om rymden och tiden, bortom den gräns som vanligtvis skiljer människor från varandra och från världen runt dem.

Vi har inte något utvecklat språk för att samtala om den här typen av erfarenheter. Så därför famlar jag i blindo.

holland 1