torsdag 23 november 2017

Stör ej – högkulturell avsugning pågår

Rant = a discourse by a single performer, especially if irritated or upset

23755340_10154981583551932_1939304023120121368_n

DN-artikeln om 18 kvinnor som utsatts för sexualsadistiska övergrepp och kränkningar av en “kulturprofil“ var så plågsam att läsa att jag nästan inte lyckades ta mig igenom den. Jag måste erkänna att den skakade om mig rejält.

Det finns oerhört mycket att lära sig av det som skildras i artikeln. Inte bara om det manliga monstret i fråga, utan om miljön där han verkar, om möjliggörarna runt omkring honom, om Svenska akademien, om avsaknaden av civilkurage och moralisk resning hos Sveriges så kallade kulturelit, om de som knullade och sög av för att de var rädda om sin akademiska karriär och ville vara kvar i kulturvärlden.

De som känt till vad som pågått men underlåtit att agera (ofta personer som uppbär feta kulturbidrag eller livslång konstnärslön) är alltså de som i litterär form ska hjälpa oss tolka och förstå vår historia och samtid. Som ska demaskera makten och avslöja dolda, osunda strukturer och korruption. Det är de som är satta att konstnärligt gestalta mänskligt liv, mod, kärlek, hopp, längtan.

Det är dessa kretiner som i olika offentliga sammanhang (morgonsoffor o dyl) agerar kunniga, kloka och visa. Som briljerar och bländar med sin bildning, sin lånade kunskap. Som tillåts förklara för oss andra hur livet egentligen ska levas. Som lyfts fram som förebilder och goda exempel. Som ska försvara yttrandefriheten och demokratin. Som kallar sig humanister och feminister.

Patetiskt tex att se feministdrottningen Eva Witt-Brattströms omvändelse under galgen när hon nu påstår att hon påtalat problemet för sin ex-man Horace, men att han inte lyssnat. Med hennes nätverk och inflytande hade hon givetvis kunnat agera kraftfullt för att sätta stopp för detta för länge sedan.

För att inte tala om Svenska akademiens ständige sekreterare Sara Danius helgardering när hon av DN tillfrågas om vad hon visste:

"Och du har själv aldrig bevittnat något av vad som beskrivs i artikeln?
– Det har jag faktiskt inte, och jag försöker som sagt tänka efter… Jag måste nog tänka efter ännu mer. Ibland tar det ett litet tag för minnena att komma tillbaka…"

Man får ju för hennes egen skull hoppas att det inte gömmer sig några allt för allvarliga övertramp i det där minnet hon nu ska rannsaka.

Vi kommer sannolikt att få se många den närmaste tiden som på liknande sätt försöker rädda sitt eget skinn.

Jag vet att vi befinner oss i ankdammen Sverige, där de invigda håller varandra om ryggen och där denna typ av förövare sällan eller aldrig ställs till vars och tvingas ta ansvar. Men finns det någon sund kraft kvar i det här landet så måste detta leda till kännbara konsekvenser för hela rövarbandet.

Ur DN artikeln:

Det hände i hans extralägenhet på Östermalm... Han våldtog mig där.

Han bad mig suga av honom, och det började frivilligt. Men plötsligt tog han tag i mitt huvud. Hårt. Han höll fast det. Jag kunde inte röra mig och jag var så jävla rädd. Jag visste inte om jag skulle komma därifrån.

Han kunde bli sexuellt våldsam utan att vi kommit överens om det. Ta stryptag och ge mig örfilar.

Jag ville ligga med någon och följde med honom till en lägenhet på Östermalm. Jag minns att han plötsligt tog tag i min nacke. Han höll fast mig och tryckte ner sin kuk så långt i min hals att jag inte kunde andas. Jag fick panik. Men han släppte inte. Till slut kräktes jag. Då puttade han ut mig över golvet så att spyan inte skulle komma på lakanen. Hans rörelse var så van, som om han gjort det tusen gånger.

Jag vaknade av att han var inne i mig.

I sovrummet knuffade han ner mig på sängen och jag tänkte att nu blir det en klassisk våldtäkt. Han höll fast mig och slet i mina kläder.

Sakta men säkert normaliserades saker, som att en avsugning slutade med att jag spydde.

#metoo

onsdag 25 oktober 2017

Kate Tempest - Europe Is Lost. En musikalisk, politisk, existentiell och ögonöppnande musikupplevelse i 4 steg

image

Så här ska en politisk video ska se ut för att vara meningsfullt och göra skillnad.

Inga personangrepp sprungna ur en känsla av att vara kränkt, ingen syndabock, ingen polarisering som motverkar syftet, inga blinkningar till de redan frälsta.

I stället ett genuint, personligt rop som växt fram ur förtvivlan över sakernas tillstånd.

Vill man på allvar förändra något så är det sånt här man ska syssla med. Ett politiskt statment för fullvuxna.

Följ länkarna i tur och ordning.


1

Lyssna på låten på spotify.

https://open.spotify.com/track/4ef1w42eKAxP1yRltngiOX


2

Läs texten samtidigt som du lyssnar på låten en gång till.

https://genius.com/Kate-tempest-europe-is-lost-lyrics


3

Titta på videon


4

Se Kate Tempest framföra låten live.


Från albumet Let Them Eat Chaos, 2016.

söndag 22 oktober 2017

Bloggmässa söndag 22 oktober – Trismegistos, Sufi Zikir & Jonny Cash

1782289944ca9d537c9ccdee90394183--gud

Bloggmässan återkommer med ojämna mellanrum och innehåller en sorts predikan, ett tänkvärt citat, en illustration och en “psalm”, material hämtat från olika andliga traditioner.

Välkommen in i templet!

1782289944ca9d537c9ccdee90394183--gud


Sufi Zikir en makalöst kraftfull, vacker och suggestiv sufi-ceremoni där man upprepar Guds 99 olika namn. Bär ses i sin helhet för att komma till sin rätt.



1782289944ca9d537c9ccdee90394183--gud


Hermes Trismegistus en mycket märklig mytologisk figur som man kan läsa mer om här, ger oss veckans meditativa citat:

Find your home in the haunts of every living creature; make yourself higher than all heights and lower than all depths; bring together in yourself all opposites of quality, heat and cold, dryness and fluidity; think that you are everywhere at once, on land, at sea, in heaven; think that you are not yet begotten, that you are in the womb, that you are young, that you are old, that you have died, that you are in the world beyond the grave; grasp in your thought all of this at once, all times and places, all substances and qualities and magnitudes together; then you can apprehend God.

h

1782289944ca9d537c9ccdee90394183--gud

Dagens utgångspsalm är Jonny Cash Hurt, “the saddest music video of all time”.

1782289944ca9d537c9ccdee90394183--gud


Disclaimer:

Bloggmässan är inte godkänd av den Evidensbaserade Vetenskapen, Ateisternas Standardriseringsbyrå eller Skeptikernas Inkvisitionsdomstol.

Innehåller är uteslutande anekdotiskt, obevisat och pseudovetenskapligt.


måndag 9 oktober 2017

Blade Runner 2049 – min sanning

Blade-Runner-2049-trailer-breakdown-14

I går såg jag Blade Runner 2049. Det var på många sätt en njutbar filmupplevelse, förstklassigt skådespeleri, inte minst mellan Harrison Ford och Ryan Gosling, härliga miljöer och ett stundtals mästerligt foto.

Men när jag tänker tillbaka är det ändå mest invändningar som dyker upp.

I vissa scener befann man sig farligt nära Mad Max–filmernas estetik, vi fick se en en schablonbild av den dystopiska framtiden efter katastrofen.

Själva storyn grep heller aldrig tag på allvar. Jag upplevde en påtaglig distans till figurerna. Man verkade snarare ha strävat efter en snygg yta än efter en genuin fördjupning av karaktärernas psykologi och bevekelsegrunder.

Känslan av sympati för huvudkaraktären, replikantpolisen Joe, ville inte infinna sig, trots att det tidigt stod klart att regin strävade efter att etablera en sådan. Långa och långsamma sekvenser och närbilder på ett karismatiskt ansikte, som det fanns många av, är inte tillräckligt för att göra en filmfigur levande.

Många av scenerna hade tjänat på att kortas. En del kunde skippats helt. Filmen var faktiskt onödigt lång.

För att få ihop logiken i berättelsen var jag dessutom tvungen att tänka nästan oavbrutet; frågorna som snurrade var av typen - vem är människa och vem replikant, hur hänger handlingen ihop med första filmens plot, hur hänger handlingen ihop över huvud taget, vad är ett äkta minne och vad är ett implantat?

Att en film tvingar en att tänka mycket är sällan ett gott tecken. Tankarna ska komma efteråt. Filmen ska framförallt bearbeta känslolivet. Något sådant infann sig på allvar nästan bara i den avslutande actionscenen, där kombattanterna tampas i ett fordon som håller på att fyllas med vatten.

För övrigt undrar jag om sidospåret, där det berättas om en död tvillingsyster, var en blinkning till Philip K. Dick, som ju i boken Do androids dream of electric sheep kokade ihop ingredienserna i detta drama, som med sina frågor om medvetandet och vad en människa är, nu fascinerat oss i plus trettiofem år. Dick hade en tvillingsyster som dog som spädbarn, och han har i intervjuer avslöjat att denna händelse mer än något annat påverkade hans skrivande.

Jag kan heller inte låta bli att dra paralleller till Villeneuves förra film Arrival, som på nästan alla sätt är bättre än denna. Det som bidrog till att göra Arrival så bra var Jóhann Jóhannssons tungt suggestiva musik. Jóhannsson fanns tydligen med som kompositör även i Blade Runner 2049, men byttes ut i ett sent skede, då Villeneuve ville ha musik som mer påminde om den Vangelis gjorde till första filmen 1982.

Delar av det Jóhannsson gjort fanns emellertid kvar, och var till förväxling lik musiken i Arrival. Samtidigt som de nya kompositörerna Zimmer/Wallfisch klonat Vangelis ursprungsidéer och utan framgång försökt knåda om dem till något nytt och fräscht.

Det här kanske låter som en sågning, men jag är långt ifrån besviken. Detta är en rik film, både när det gäller idéer, karaktärer, foto och tänkvärda resonemang. Jag kommer att se den en gång till inom kort.

Relaterat: bloggen … Johns Antikvariat ger oss denna fotknölssågning. 

söndag 8 oktober 2017

Bloggmässa söndag 8 oktober - Ištar, Buddhistisk eldritual & John Lennon

ISHTAR

Bloggmässan återkommer med ojämna mellanrum och innehåller en sorts predikan, ett tänkvärt citat, en illustration och en “psalm”, material hämtat från olika andliga traditioner.

Välkommen in i templet!

ISHTAR

Bilden föreställer Ištar, en gudinna som förknippas med skönhet, kärlek, sexualitet, åtrå, fruktbarhet, krig, strid, och politisk makt.

Ištar dyrkades i Mesopotamien (nuvarande Irak), från ca 3500 år före vår tideräkning.

Mer om Ištar

ISHTAR

Denna stämningsfulla eldritual filmades i Muryokoin Temple i Koya-San, Japan (augusti 2016). Muryokoin Temple är en del av Shukubo-systemet, som utvecklades för att ta emot för buddhistiska pilgrimer.

Under Goma-ritualen bränner man träpinnar framför en Buddhastaty. Elden symboliserar Buddhas visdom och trästavarna symboliserar mänskliga önskningar och åtrå.

Ceremonin handlar om att Buddhas visdom bränner bort åtrån, som är roten till vårt lidande.

ISHTAR

Citatet denna vecka är av det längre slaget och beskriver ett alternativt sätt att förstå och kommunicera med världen vi befinner oss i:

This is my hypothesis: That in order to understand anything or anyone, you have to love it. And by love it, I don’t mean feel romantic passion from it, or any other version of love that is tinged with expectation or sentimentality. This is a kind of love that’s characterized by compassion, empathy, and lovingkindness.

To open yourself up with love to an iris or redwood tree or hermit crab is to assert that you find it worthy enough to bestow blessings upon; and furthermore, that you find it worthy enough to communicate with.

Because when you open yourself to something with love in order to imageunderstand it, you make it possible for that thing to communicate with you -- most likely in its own language, which is not English, nor even verbal; and through the lens of its own unique intelligence, which is not (in the case of the iris, redwood, or crab) the intelligence that is housed in a human brain.

When you open yourself in love in order to understand a creature or thing, you are telling that creature or thing not only that you want to perceive its essence, but that you are also willing and even interested in being influenced by its essence, being changed by its essence. You’re telling it that you’re receptive to be touched by its specific intelligence speaking through its special language -- not your own intelligence and language.

This gives the creature or thing -- iris, redwood, or crab -- a great gift: which consists, in part, of the opportunity to give you a great gift.

+

Every creature and thing is a node in the Divine Consciousness, is a imagespecial case of the intelligence of the All, and longs to express itself in such a way as to give you a present.

I mean that literally, Everything LONGS to express itself so that you can take it in. And everything LONGS to thereby give you the gift of itself. This is not a selfish longing to be seen for itself so much as a longing to give you the special wisdom and beauty that it alone possesses and channels: a longing to give the unique glimpse at the Divine Consciousness that comes through it alone.

In giving your loving attention to the iris or redwood or crab, you are showing it that you want to understand it. This allows it, in turn, to give you the tremendous and mysterious gift of its special intelligence, expressed through its unique language.

The gift you receive is double: You’re able to get out of yourself, able to transcend your narrow interests and intelligence sufficiently to learn how to understand the iris or redwood o crab in its native tongue.

The second gift is that you’re able to harvest the actual benefits of the “information” that the iris’s intelligence and language convey (and redwood’s and crab’s), whether than information comes in the form of an intuition about the nature of reality, or an opening in yourself of the part of the universal God hologram that corresponds to the iris or redwood or crab.

Yes, you are a tiny hologram of the Universal Projector, the One and Only Hologram, but sometimes, in order to “turn on” parts of the Universal Hologram within you, you have to open to those parts in the physical world."

This is an important part of my strategy to enter into a variety of altered imagestates in my quest to viscerally commune with the Divine Consciousness, a.k.a the mind of Goddess. If I can learn to speak the language of the iris and redwood and crab, and somehow awaken in myself the part of my intelligence that is like an iris’s and redwood’s and crab’s (and it’s all there, since I contain or rather am a hologram of the All-in-One), then I have in effect achieved an altered state. I have jolted myself out of my normal human humdrum awareness and added to my repertoire a fresh perspective, an additional mode of perceiving and understanding the world: as the iris or redwood or crab does.

Let’s say I can do this every day, in little or big ways. At least once every day, and sometimes more on my freer days, I can open my heart-brain with love in the attempt to understand the essence of a iris or redwood or crab, and can, thereby, allow the iris or redwood or crab to do what comes naturally for it, to do what it was made to do, which is to unveil itself to me in glorious extravagant fullness, with its own love nature bursting … and so the iris or redwood or crab can initiate me into the mysteries of its intelligence, teach me how to experience the world as it does, and bestow on me the power to alter my state of awareness -- giving me yet one more tool for knowing Goddess’s mind not just conceptually but with gnosis – with visceral understanding.

- Rob Brezny

ISHTAR

John Lennons God är utgångspsalmen denna söndag. En modern klassiker som säger allt. Fint bildsatt av Henrique Ribeiro Bissoli.

torsdag 5 oktober 2017

Nyanser, nynazister & nya tider

Rant = a discourse by a single performer, especially if irritated or upset

image

1.

När historien upprepar sig dyker den inte upp i samma uniform den hade senast. Den har maskerat sig till oigenkännlighet, det är därför ingen känner igen den. Den bär förmodligen varken uniform, fanor eller plexiglassköldar den här gången.

Det är inte svårt att se det behjärtansvärda i att demonstrera mot nazisterna, men det kräver ingen större ansträngning. Alla utom ett par hundra personer i Sverige är överens om att nazismen som ideologi är förfärlig. Om någon hade trott något annat så visar motdemonstrationen i söndags att motståndet mot den är nära nog hundraprocentigt.

Personligen tror jag det vore av värde att man, parallellt med att man manifesterar sitt avstånd från denna lära, la lite energi på att ta sig an de verkligt svåra frågorna. Till exempel:

- Vilket lidande och vilken kollektiv brottslighet pågår runt mig just nu som jag inte lägger märke till?

- På vilket sätt bidrar jag till att den kan fortgå?

- På vilket sätt skiljer sig det hat jag känner mot nazisterna från det hat de känner mot judar och romer?

- Hur är det att vara den som har för mig avskyvärda åsikter?

- I vilka situationer tänker eller agerar jag själv som en fascist?

- Kan jag under några omständigheter utföra den typ av brott som nazisterna gjorde sig skyldiga till?

- Skulle jag kunna bli en koncentrationslägervakt?

- Vågar jag göra min röst hörd när min åsikt avviker från massans konsensus?

Att var och en av oss oupphörligen ställer dessa och liknande frågor tror jag är enda sättet att förhindra att historien upprepar sig. Det är betydligt viktigare än att delta i massmöten där alla är överens.

2.

Diskussionen om Nya Tiders vara eller inte vara på bokmässan är bara ett i raden av exempel på den polarisering och oförsonlighet som breder ut sig allt mer, inte bara i Sverige utan globalt.

Ännu ett exempel på oförmågan eller rentav oviljan mot att förstå “motståndaren”, och föra ett sunt och öppet samtal med denne.

Den psykologiska drivkraften här är en till hat gränsande avsky, ofta upplevd tillsammans med en grupp likasinnade. En gemenskap som kommer att gå upp i rök så snart den gemensamme fienden försvunnit ur sikte.

Jag tror att detta fenomen kommer att intensifieras och breda ut sig än mer, tills det blir uppenbart för alla att den vägen inte leder framåt.

Tills vi inser att våra argument, hur knock-out potenta dessa än är, eller våra manifestationer och vårt vuvzelablåsande, varken kommer att lyckas mala sönder motståndaren till småsmulor eller utplåna honom från jordens yta.

Tills vi börja lyssna och försöka förstå hur meningsmotståndaren kommit fram till sin förhatliga och för oss obegripliga ståndpunkt.

Tills vi inser att vi alla faktiskt sitter i samma båt.

3.

Jag tror fortfarande att det bästa hade varit att bemöta Nya Tiders medverkan på bokmässan med en axelryckning. Sannolikt hade deras monter då bara noterats av ett fåtal (det var även i år näst intill omöjligt ett leta sig fram till den), och NMR hade inte lockats att mobilisera utanför lokalerna.

För det var givetvis uppmärksamheten man såg att Nya Tider fick, som gjorde det intressant för NMR att manifestera där och då.